Hur härligt är det inte att vakna upp med solen i ögonen!
Det får allt att kännas så mycket lättare, det går mot varmare tider och vinterdepressionen är äntligen påväg bort. Varma sköna grillkvällar är vad vi har att se fram emot med sina bästa vänner och familj, det får vem som helst att må bra! Nu ska kaffet drickas upp sen styr jag och grannen mot stallet.

Den här synen vaknade jag upp med imorse

När jag tänker tillbaka på mitt liv för ett år sen så ser det så himla annorlunda ut idag emot vad jag nog hade tänkt då.
För ett år sen så hade jag en bästa vän, vi umgicks jämt på helgerna. Som en helgfamilj, jag, hon, hennes sambo och hundar. Vi gjorde allt och vi hade superkul ihop. Det var en vänskap som jag inte trodde kunde förstöras, ack så fel jag hade dock. Pga ett misstag från min sida umgås vi inte idag. Ett misstag som jag önskar så himla mycket att jag kunde få ogjort, men det är väl som man säger att gjort är gjort. Det här är något som jag än idag inte har accepterat fullt ut, det finns fortfarande så mycket som jag vill säga dig och det finns så mycket jag önskar jag kunde prata med dig om som jag aldrig kommer få göra igen. Det gör ont när jag tänker på det, det är liksom nåt som fattas. Det var ju vi, i vått och torrt - helan och halvan. Det är historia idag.

Mycket annat har hänt under ett år, och det har gjort mig till den personen jag är idag. Att man som människa kan gå igenom så mycket på ett år är helt otroligt och fortfarande kunna bita ihop och leva vidare.
Inte nog med att jag förlorat min bästa vän så har jag dessutom blivit sviken av en annan bästa vän, fått hjärtat krossat, blivit av med jobbet och fått ett nytt som jag vantrivs med, äntligen fått börja tävla igen på en underbar häst som sen får fång, min andra bästa vän har flyttat ifrån mig till sthlm och varit tvungen att ta beslutet att göra mig av med en älskad familjemedlem - Mercedes.
Det har varit många tunga dagar och nätter, vissa perioder har jag inte ens orkat bry mig om att gå upp ur sängen. Liksom tappat livsgnistan..
Jag tror och hoppas att den här perioden med skit snart är över, samtidigt som jag är fruktansvärt stolt över mig själv som orkat hålla ihop och orkat hålla huvudet ovanför vattenytan. Det kanske inte har synts på utsidan men jävlar vad det har känts på insidan och bakom stängda dörrar.
Jag har vuxit som människa och verkligen hittat mig själv. Jag vet att jag är en jävligt stark individ som numera kan hantera det mesta.

Idag har allt känts lite bättre.
Jag har varit ute och pussat på Preben och gått igenom lite med Jenny om rutinerna inför helgen. Jenny ska ju åka bort och jag har lovat att ta hand om våran guldklimp.

Har även varit hundvakt åt Ludde, Lindas hund. Så vi var ute på en promenad på förmiddagen, dock kommer Ludde antagligen aldrig mer vilja gå med oss igen. Ludde brukar tydligen tvärstanna och plantera tassarna i backen tills han känner för att gå igen, den taktiken fungerade dock inte med mig så några gånger fick den stackaren släpas med några meter, haha! Tillslut insåg han att det inte var någon idé så han gav upp och gick snällt vid min sida.

Nu är jag hemma hos Rosanna och har druckit lite kaffe och snackat skit medans hon dammsugit soffan. Så nu väntar vi på pizza, till den blir det film; Warm Bodies. Har sett fram emot att se den så hoppas den är bra!

Kram Jennifer

Den senaste veckan har för mig bestått av sängliggandes med feber och halsfluss.. Som grädden på moset så har jag dessutom fått inflammation i tandköttet så att äta har nästan varit helt uteslutet. Har också fått massa konstiga saker så som munsår (har aldrig tidigare haft ett någonsin i mitt liv!).

Efter lite funderingar kring det här så är det enda jag kan sammanfatta det här med är att jag helt enkelt är sönderstressad och det här är min kropps sätt att säga ifrån.
Det har varit så mycket häst och tävlingar samtidigt som jag hela tiden har pressen på mig att jag MÅSTE prestera på jobbet. Jag orkar helt enkelt inte mer och måste ta mig ur det här. Hästeriet löste sig ju med att Preben fick fång om man nu ska säga så, jag har också tagit tag i jobbet. Jag måste hitta ett nytt, därför ringde jag runt lite igår och förhoppningsvis så har jag ett nytt jobb inom kort. Kanske är det hästarna som har hållit mig på benen och nu när Preben inte kan ridas så tappade jag fotfästet helt och dök ner i det här djupa svarta hålet.

Jag har alltså jobbat som fältsäljare sen i mars och det har varit kul men eftersom det är en enbart provisionsbaserad lön så har jag alltid den där stressen och pressen på mig att jag måste sälja för att få någon lön. Det är där jag är idag, vet inte om man ska säga att jag gått in i väggen men lite så känns det. Jag har verkligen tappat lusten med allt just nu och ligger mest i sängen och orkar inte ens kolla på tv.

Jag måste skärpa mig och tänka på MIG i fortsättningen och vad som får MIG att må bra inte min chef. Därför ska jag nu ta min älskade jycke och åka ut på en promenad i skogen och bara vara!

I förrgår så fick jag reda på att Preben har fått fång, IGEN! 

Han hade det förra sommaren så i år har Jenny varit jätteförsiktig med att Preben äter gräs så fort våren var påväg.

Han har gått med munkorg halva dagen och i en mindre hage som det inte finns gräs i andra halvan.

Vi har varit på helspänn de senaste veckorna och verkligen känt efter efter minsta lilla fångsymptom.

Men det verkar ha varit förgäves.. Jenny sa i början av veckan att han har känts lite kort i steget och "tassig" och att vi skulle vara försiktiga med ridning på hårt och ojämt underlag. Sen ringde hon dagen efter och sa att han började kännas mer stel och ovillig till jobb. Hon hade även pratat med veterinär och de rådde oss att inte hoppa alls så vi uteslöt hoppningen helt en månad till och börja med och att han skulle få gå enbart i lilla hagen med munkorg. 

Och så dagen efter det så är det konstaterat, fång. Så det blir boxvila och smärtstillande på stackars Preben i x antal veckor framöver. Självklart kom det som ett hugg i magen då jag snabbt insåg att här blir det ingen hoppning på en lång tid framöver, och Jenny stannar återigen med sitt dressyrarbete.

Så himla tråkigt och ledsamt att just lilla älskade Preben ska få den här skiten. Vi som verkligen började komma ihop oss och hitta varann, jag hade ju några tävlingar inplanerade nu i vår/sommar och det är ju bara att glömma!

Och jag lider ju såklart med Jenny som inte kommer någonvart i dressyren när det här ska hända gång på gång..

Så nu vänder jag mig till er mina fina läsare! Är det någon av er därute som har en mirakelkur mot fång? Finns det någon som har haft samma problem men som blivit kvitt det?

Alla tips och råd är guld värda!!

En bild från Titthindershoppningen i Vingåker 28/4

Underbara, storhoppande häst bli frisk för våran skull <3