Hej alla läsare och vänner!
Här kommer en julhälsning från en mätt, nöjd och glad mig och Porsche som fått massa fina klappar!
Puss & Kram

Det här året har verkligen varit det sämsta i världshistorien måste jag säga, på alla fronter. Ekonomiskt, arbetsmässigt och framför allt runt omkring. När 2013 började så tänkte jag att det kan ju inte bli sämre än 2012 men så jävla fel jag hade.
Har haft två tuffa år bakom mig och jag vet att 2014 bara kan bli bättre än de två föregående.
Trodde inte en person kunde få så mycket motgångar i två hela år. Nu måste det väl ändå vara min tur att få ett bra år? Ett år där jag kan få göra det jag älskar och hitta tillbaka till gammal vänskap och kanske lite medgång på jobbfronten också?

Mycket tårar har runnit och jag har blivit besviken, sårad och lurad gång på gång. Men jag måste också säga att under det sista året har jag verkligen vuxit som människa, jag har verkligen hittat mig själv och jag har blivit tryggare. Jag står numera stadigt med båda fötterna på jorden.
Jag vet vem jag är. Allt dåligt för med sig något gott.

Även om jag vuxit som människa så har mitt självförtroende blivit lite sargat. Jag har speciellt under det senaste halvåret börjat tvivla på min ridning och det märks, jättetydligt. Jag är osäker på hästryggen och det stör mig, jag hatar att känna så för innerst inne så vet jag att jag kan. Men jag har blivit så jävla rädd för att göra fel så det slutar med att jag är helt passiv och inte gör något alls istället. Vissa stunder har jag verkligen varit nära på att sluta med allt vad hästar heter. Men ibland får man tillbaka den där känslan (mer och mer för varje vecka) och det gör så mycket. Det ger mig en kick som jag kan leva på ett tag. Den känslan när alla pusselbitar faller på plats, ni ryttare vet men jag menar.

Men mitt i allt det här kaoset så har jag ändå försökt att ta tag i det som saknats och känts viktigast, jag är så sjukt stolt över mig själv att jag gjort detta. Jag har tagit upp kontakten med mina vänner. Dom vännerna där allt gick fel mellan oss. Ibland tror jag att det var ödet, det kanske inte var meningen att vi skulle vara vänner just där och då? Vi kanske behövde växa som människor allihopa och hitta oss själva?

Hur som helst så vet jag, som sagt, med största säkerhet att 2014 absolut inte kan bli sämre. Jag längtar efter att få fira in det nya året och lägga detta bakom mig.

Ber om ursäkt för ett rörigt och helt osammanhängande inlägg men ja, kvällsfunderingar ni vet!

Jag vill ha tillbaka mitt liv som det var för ett år sen.
Jag saknar det varje dag, har ångest över det varje dag. Försöker ta tag i mitt liv, små steg i taget. Det är tungt, tyngre än någonsin.

Jag saknar alla mina vänner som känns så långt bort, fast dom bara är ett samtal bort.

Hösten och vintern tar hårt på mig, vet inte riktigt hur länge till jag orkar hålla huvudet ovanför ytan.

Som sagt har man inte så mycket att göra här på landet så jag har tillbringat förmiddagen genom att baka.
Idag blev det Vaniljcupcakes med Citronfrosting, supergoda vill jag lova!

Orkar inte skriva receptet nu men här får ni en bild i alla fall!

Igår åkte jag hem till mamma efter jobbet eftersom jag är ledig idag. Fick något ryck och gjorde chokladmuffins igår efter vi hade ätit middag.
Dom var jättegoda verkligen men tyvärr var dom rätt platta och tråkiga till utseendet, så idag när jag ändå inte har något att göra under dagen så tänkte jag ge mig på cupcakes och hoppas att dom blir finare!
Det blir vaniljsmak på dom och citronsmak på frostingen, spännande!

Här får ni en bild på gårdagens muffins iaf!

Suck vad trött jag blir.
För sju veckor sen opererade jag ju bort halsmandlarna och jag hoppades att jag skulle bli friskare av det. Dagen efter lyckas jag med det omöjliga, att bli sjuk. Vilket gjorde att det antagligen tog längre tid för halsen att läka och att det gjorde ondare än vad det normalt ska göra.

I vilket fall så har jag fortfarande inte blivit frisk från denna förkylning och det går i vågor. Vissa dagar känner jag mig bättre och andra sämre men aldrig helt frisk. Nu idag har jag känt mig rätt matt i kroppen och när jag väl la mig i soffan för att kolla på solsidan så fick jag den där välbekanta känslan. Mattheten i kroppen och feberdunkandet (är det bara jag som får det förresten?), samt att jag är sjukt varm. Febern har också kommit och gått under dessa veckor och vissa dagar har jag känt mig helt däckad, har liksom inte ens orkat mig upp ur sängen. Det händer ALDRIG att jag frivilligt tar av mig filten när jag ligger och myser i soffan, förutom när jag har feber. Därför är jag lite orolig att jag inte ska orka upp ur sängen imorgon när klockan ringer.

Ska proppa i mig lite Ipren nu och sen sängen så jag får sova ordentligt och hoppas att jag känner mig bättre imorgon!