Var iväg till Madde idag och hoppade Lacoste, det gick över förväntan faktiskt.
Hade hört att han är rätt stor (nähä bara 184cm i manken) och osmidig att hoppa och inte så kvick i fötterna. Men vi lyckades kravla oss över iaf 1 meter-110. Började med att trava lite bommar och travhoppa lite med en bom framför som höjdes sucssesivt och sen ett litet räcke på volt. Avslutade med att hoppa en oxer med en galoppbom 6 meter framför.
Det kändes som Lacoste hoppade mig ur sadeln men Madde påstod att han mest tog ett större galoppsprång, haha.
Kul var det i alla fall och skönt att rida lite utan krav efter allt som varit den sista tiden.
På fredag följer jag med Madde till Sundbyholm på tävling som hästskötare och moraliskt stöd på framhoppningen, kul! Och ska förmodligen rida Preben nu i veckan som kommer och det ska bli så kul, som jag har saknat den hästen <3

Här får ni en gammal hoppbild då kameran glömdes i stallet idag!

Ja det har det varit i alla synvinklar.
Fick inte så mycket sömn inatt tyvärr, men lika bra det för jag är bra trött idag. Den här jäkla hostan tar död på mig, inte ens min bästa hostmedicin hjälper.
Idag hjälpte jag mamma att bygga en ny hage till deras fårskallar. Så äntligen fick jag stoppa i lurarna i öronen och lyssna på min musik samtidigt som jag fick banka ner stolpar, så diverse aggressioner försvann också. Haha, det är så skönt att göra något som man inte behöver så mycket koncentration på såna här dagar. Dock är jag lite öm i handen, som den klantskalle jag är så fick vänsterhanden sig några smällar av hammaren såklart..
Pratade med min fina Nathalie idag också, blev nästan en spontanare till Sthlm och tillbaka för sen utgång i stan men jag kom fram till att det var för sent och att min hals vill vila några dagar till.
Nu ska jag sussa i alla fall, imorgon ska jag till Madde och hoppa lite. Antar att det blir Lacoste som får stå ut med mig. Tänkte också säga till Jenny att jag ska åt det hållet ifall Preben vill ha lite kärlek också!
Så godnatt!

..och med dom kommer funderingarna.
Jag hatar det här, jag hatar att jag bor hemma hos mamma, jag hatar att jag inte har ett jobb och jag hatar att jag inte orkar tro på mig själv.

När jag bodde i min lägenhet och hade dessa dagar/kvällar/nätter brukade jag alltid åka och tvätta bilen. Att få stoppa in lurarna i öronen med musiken alldeles för högt och bara få sjunka in i min egen värld. Eller åka ut till stallet och bara ta hästen och rida ut i skogen med lurarna i öronen. Eller åka till gymmet och ösa skiten ur mig någon timme, också då med öronbedövande volym i lurarna.
Så egentligen kanske det är musiken som får mig att må bättre.
Men ikväll hjälper det inte. Inatt kommer ännu mer funderingar. Inatt väcker musiken mer känslor. Kanske är det kombinationen av musiken och att göra något som hjälper.
Det känns som jag börjar tappa fotfästet igen och min tidigare tillfredsställda känsla börjar försvinna. Skulle vilja skrika högt och gråta floder men vet inte riktigt varför. Jag hatar när det är såhär, jag hatar när jag inte har kontroll över mig själv. Det är som någon slags ångest. Det bara växer i bröstet och känns som jag snart inte kan andas.

Min period hos René och hans sista ord får mig att tvivla. Tvivla på mig själv.
Jag kanske inte ska jobba med hästar?
Jag kanske faktiskt är så otillräcklig som han tyckte.

Det skrämmer mig, jag brukar alltid vara så stark. Jag har alltid varit det oavsett och alltid skitit i vad andra tycker och tänker. Men året som gått har tagit hårt på mig. Många gånger har det hänt saker som får mig att flyga på moln några veckor innan någon rycker tag i mig och jag faller platt och hårt på marken igen. Vet inte hur många fler upp och nedgångar jag klarar innan jag bryter ihop totalt.
Jag är inte den som visar mina innersta känslor och tankar för någon. Jag håller det oftast för mig själv och sätter ett leende på utsidan och trycker undan det som gör ont någonstans långt bort. Jag försöker göra det idag också men det går snart inte längre, jag kanske har nått bristningsgränsen..?

Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Det vet ju alla, även om man alltid hoppas. Personer kommer och går i ens liv men det finns några som man aldrig kan släppa riktigt.

Varför är det så?
Varför blir en del personer som en del av dig själv fast det egentligen inte borde vara så?
Varför känns det inte jobbigt fast det borde kännas som det?

Jag vill inte ha tillbaka det gamla som varit men på ett sätt så vill jag det. Som någon slags hatkärlek. Kan inte vara med den men kan samtidigt inte vara utan den. Som några slags magneter som dras mot varann men sen så stöter dom bort varann sådär ni vet.

Kanske är det så att vissa personer alltid kommer att finnas där i bakhuvudet. Som man inte riktigt kan släppa taget om fast man vill. Som när man knölat ihop en tejpremsa och ska kasta den men den envisas med att sitta kvar i handflatan eller ett finger när du försöker peta bort den.
Kanske måste man helt enkelt acceptera det. Fast man inte vill. Hatkärlek.
Suck.

Hör och häpna mina kära läsare, jag är absolut ingen person som gillar barn. Dom skrämmer mig lite faktiskt, kanske på grund av att det hör ihop med att bli vuxen och det är jag rädd för.

Men här har ni de enda barnen som jag faktiskt tycker om som inte skrämmer mig, Felicia och Daniel! Så underbart goa och charmiga.

Ja hörni nu är väl hösten påväg på riktigt. 

Det har verkligen bara hänt öven en natt. Från varma dagar med mycket sol till lite kyligare och snålblåst.

Men för en gångs skull så är det okej för mig att vi går mot hösten. Jag tycker inte om höst och vinter, absolut inte, men i år har vi haft en så himla bra sommar så jag känner mig "redo" eller vad man säger. 

Jag ska säga att jag är ju inte i mitt esse i livet just nu och ingenting går min väg för tillfället och jag är en sån där person som lätt trycks ner av vädret och går in i nån slags höst-deppresion. Men just nu känns det okej att se fram emot mörka höstkvällar med tända ljus, en bra fillm och en stor kopp te. Fråga mig inte varför för jag har aldrig känt såhär förut. Kanske känns det inte okej om en vecka igen, vad vet jag. 

Förra året kändes det inte alls såhär, jag var i en helt annan situation just då i och för sig. Jag hade min lägenhet, jag hade min fasta anställning jag hade allt det där som får mig att känna mig trygg och ändå fick jag den där deppigheten på hösten. Det är konstigt hur man fungerar ibland. Idag bor jag hemma hos mamma (bara det borde få mig att deppa ihop totalt), arbetslös och utan inkomst.. Ja, ni hör ju själva.. Ändå känner jag mig tillfreds, kan det vara så att jag har hittat mig själv under det här året och inte stressar upp mig för minsta lilla utan tar det som det kommer?

Jag vet inte, men så är det just nu.

Igår var jag ju med Jenny till veterinären Åsa Frykman i Mantorp. Jenny tyckte Preben bar lite svullen i ett bakknä och ville kolla upp det ordentligt.
Vi åkte dit för att kolla vänster bakknä och kom hem med en häst som blivit behandlad i höger framkota.. Varför är det alltid så? Men det var ju i alla fall glada nyheter så om ca en månad får jag börja hoppa igen!

När vi hade lastat ur Preben hemma så satte jag mig i bilen och åkte i ilfart in till stan och hem till Elin och tjejerna för lite temys och skitsnack. Sådär som vi gjorde typ jämt förut, kändes som på gamla goda tiden och det kändes som att det för förra veckan vi gjorde det sist <3

Porsche fick också ställa upp som modell för täckes/tröjprovning, Elin var lite osäker på vilken storlek Tira skulle ha men efter en timme typ så hade vi konstaterat att hon i alla fall skulle ha lite mindre kläder än Porsche!

Imorgon får jag äntligen se min älskade Preben igen och pussa honom dyngsur <3