Direktlänk till inlägg 17 augusti 2013
Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Det vet ju alla, även om man alltid hoppas. Personer kommer och går i ens liv men det finns några som man aldrig kan släppa riktigt.
Varför är det så?
Varför blir en del personer som en del av dig själv fast det egentligen inte borde vara så?
Varför känns det inte jobbigt fast det borde kännas som det?
Jag vill inte ha tillbaka det gamla som varit men på ett sätt så vill jag det. Som någon slags hatkärlek. Kan inte vara med den men kan samtidigt inte vara utan den. Som några slags magneter som dras mot varann men sen så stöter dom bort varann sådär ni vet.
Kanske är det så att vissa personer alltid kommer att finnas där i bakhuvudet. Som man inte riktigt kan släppa taget om fast man vill. Som när man knölat ihop en tejpremsa och ska kasta den men den envisas med att sitta kvar i handflatan eller ett finger när du försöker peta bort den.
Kanske måste man helt enkelt acceptera det. Fast man inte vill. Hatkärlek.
Suck.
Hallå där!Nu är det sådär länge sen igen jag var här inne och bloggade. Har ju hunnit få min lägenhet sen sist, så det måste ha varit evigheter sen jag skrev sist eftersom jag fick lägenheten 1'a september. Trivs superbra här hemma och har fått hyfsa...